Markus Larsson skriver om en
vacker musikalisk mardröm
Duhm, duh-duhm …
Musiken är perfekt.
Ljudspåret som den amerikanske kompositören Angelo Badalamenti skrev tillsammans med David Lynch brukar med jämna mellanrum utses till tv-historiens bästa soundtrack.
text Markus Larsson
Låtarna har en egen och kuslig identitet. Ledmotivet hette från början ”Falling” och framfördes av den amerikanska sångerskan Julee Cruise.
Det är en passande titel. Att lyssna är som att sakta sjunka ner i en vacker mardröm.
”Twin Peaks” innehåller många mysterier. Ett av dem var länge vilket instrument Badalamenti och Lynch använde i seriens ledmotiv.
När Angelo Badalamenti och David Lynch skrev seriens centrala tema ”Laura Palmer’s theme” satt de vid en kantstött Fender Rhodes-keyboard som de ställde en bandspelare på. Medan Lynch beskrev vad han såg framför sig försökte Badalamenti fånga stämningen i toner.
David Lynch pratade lågt i Angelo Badalamentis öra: en mörk skog, en uggla hoar, en lugn vind blåser i ett mullbärsträd. Lynch gillade hur Badalamenti började och bad honom att spela långsammare. Nej, långsammare, Angelo, ännu långsammare.
Lynch fortsatte:
”En vacker ung tonårig flicka kommer gående, hon är väldigt ensam, hon har tårar i ögonen, hon är i fara.”
Angelo bytte tonart och Lynch reagerade direkt:
”Det där är vackert, fortsätt, fortsätt, hon kommer närmare och närmare kameran, vi kan se hennes ansikte nu, hon lider, bygg upp ett klimax, aah, och ta ner det igen, tillbaka in i den mörka skogen, där har vi det.”
David Lynch var så rörd att han fick tårar i ögonen. Innan han hade spelat in en enda scen av ”Twin Peaks” sa regissören att Angelo Badalamenti hade fångat stämningen i hela serien.
Angelo trodde att han skulle få ta hem den första tagningen av ”Laura Palmer’s theme” och arbeta mer på stycket. Men David Lynch älskade deras improvisation.
Inte en ton fick ändras, nej, inte en enda.
Angelo Badalamenti baserade musiken i ”Twin Peaks” på seriens karaktärer. Han spelade in flera versioner av låtarna med en mängd olika instrument eftersom det blev enklare att arrangera om musiken i takt med att serien utvecklades.
En annan anledning till att den drömlika stämningen i ”Twin Peaks” är svår att placera i tid och rum är att Badalamenti låter sin kärlek till jazz skina igenom.
Han hade vuxit upp med jazz i Brooklyn. Hans bror spelade trumpet och medan mamman lagade mat brukade brorsan och hans kompisar, däribland jazzflöjtisten Herbie Mann, jamma nere i källaren.
Han beundrar några av genrens hörnpelare: pianisterna Bud Powell och Oscar Peterson, den kopiöse basisten Charles Mingus, trummisarna Roy Haynes och Max Powell, sångerskorna Sarah Vaughan och Nina Simone samt Miles Davis.
Fingerknäpp, trumvispar, krypande basgångar, kusliga synthar, förvrängda blåsinstrument och saxofoner som spökar i natten tonsätter scenerna.
Musiken är en av huvudrollerna i ”Twin Peaks”. Symbiosen av ljud och bild är i både serien och filmen ”Fire walk with me” pophistoria. Styckena väcker ens fantasi till liv. När man lyssnar på soundtracket börjar scener och bilder att rulla fram på näthinnan.
Jätten i rummet. The log lady på järnvägsspåret. Monstret Bob som kryper över en soffa i slow motion. Fläktar som snurrar uppe i taket. Dvärgar som dansar baklänges. Skräckslagna ansikten. Laura Palmers lik på stranden. Trafikljus som vajar i vinden. Ugglor som stirrar in i kameran.
Men ledmotivets basgång var länge en hemlighet. Angelo Badalamenti fick mängder av frågor från andra musiker och producenter.
”Vad är det där för något?” ”Är det en gitarr eller bas?” ”Kan det vara en synt?”
Ingen knäckte nöten.
Det är i själva verket ett ljud som består av flera delar. Grunden är en sampling av gitarristen Duane Eddy som kombineras med en synt som spelar en oktav lägre. Badalamenti lade sedan till ytterligare en lågt stämd gitarr i mixen.
Att han och David Lynch vägrade att avslöja sitt recept berodde på att de inte ville att någon annan skulle kunna kopiera och använda ljudet.
Den mystiska sångerskan och skådespelerskan från Iowa, Julee Cruise, från har en liten men central roll i serien.
Hon träffade David Lynch och Angelo Badalamenti under inspelningarna av ”Blue velvet”. Tillsammans spelade de in låten ”Mysteries of love” som hörs i slutet av filmen. Lynch och Badalamenti blev förälskade i hennes röst. De fortsatte att producera och skriva musik åt henne. Fröet till det som blev ljudspåret till ”Twin Peaks” finns på Julees album ”Floating in the night” från 1989. Tre låtar från skivan kom med i ”Twin Peaks”, däribland ledmotivet ”Falling”.
För Julee Cruise blev ”Twin Peaks” en omvälvande upplevelse. Ena dagen extrajobbade hon som servitris, den andra blev hon hämtad i limousine. Hon försökte att njuta av kändisskapet men det passade inte henne alls.
”Efter piloten blev jag så uppjagad och stressad att jag tappade håret, men det berodde också på att jag har lupus” sa hon i en intervju med rockmagasinet The Rolling Stone.
Cruise kommer att synas i seriens nya säsong och hon är fullt medveten om hur stort inflytande musiken har i dag:
”Många artister i dag låter som sexiga bebisar.”
Musiken har, precis som karaktärerna och handlingen, blivit en referenspunkt.
Om en film eller tv-serie har en hotfull och bisarr känsla brukar stämningen ofta jämföras med ”Twin Peaks”.
Otaliga artister har inspirerats av David Lynchs fantasier och Angelo Badalamentis soundtrack.
Popgruppen Bastille har döpt en låt till ”Laura Palmer”. Sky Ferreira döpte sitt album ”Night time, my time” efter ett Laura Palmer-citat. Chris Isaaks version av rock’n’roll kunde ha varit producerad av David Lynch. Det var för övrigt efter att ”Wicked game” fick vara med i Lynchs roadmovie ”Wild at heart” som Isaak blev världsstjärna.
Thrash metal-bandet Anthrax har gjort låten ”Black lodge”, vilket är namnet på det mystiska rummet med de röda draperierna. Det finns band som kallar sig Audrey Horne efter Sherilyn Fenns karaktär. Och, ja, en annan grupp heter kort och gott Twin Peaks.
Men ingen är lika mycket ”Twin Peaks” som Lana Del Rey. Hon känns ofta som Julee Cruises syster. Lana Del Rey sjunger bland annat ”he’s got the fire, and walks with it” i låten ”Sad girl”.
Hennes album verkar existera i samma universum som David Lynchs bästa verk.
Hon släpper nostalgiska och romantiska mardrömmar som paradoxalt nog känns ultramoderna.
Angelo Badalamenti har en svårslagen historia om ”Twin Peaks”. Anekdoten kanske också säger något om hur populär serien var i början av 90-talet.
När han jobbade med Paul McCartney berättade ”Macca” om när han blev inbjuden till Buckingham Palace för att fira drottning Elizabeths födelsedag. Tanken var att Paul och hans band skulle i 40 minuter till drottningens ära.
Precis innan han går på scenen får han hälsa på The Queen.
Paul McCartney hasplar ur sig något om vilken ära det är att bli inbjuden, ers höghet.
”Oh, Mr McCartney, jag hinner inte stanna” svarade drottningen.
”Men ers höghet, jag börjar om bara några minuter” försökte Paul McCartney.
”Nej, men du förstår, Mr McCartney, klockan är fem i åtta. Jag måste gå upp och titta på ’Twin Peaks’”.
Duhm, duh-duhm…